Annas blogg
Okategoriserade

La Gran Final!

På lördag smäller det. Best of the best. Suveräna serievinnaren IKSU mot serietvåan KAIS Mora. Mer rättvist kan det nog inte bli. Men först lite reflektioner kring vad som ledde lagen dit.

 

Mora mötte så sent som i måndags Täby i en femte avgörande semifinal. En semifinalserie som bestått av idel hemmasegrar och denna match blev heller inget undantag.

 

Mora var bäst matchen igenom och Täbys vapen var att kasta långbollar på ruggigt starka Louise Wickström som placerat sig framför Moras mål. Det såg ut att vara ett lyckat drag då Wickström vinner alla närkamper dock hade hon förbaskat svårt att få bollen i mål.

 

Täby tog ändå ledningen efter ett felpass av Tone Einstulen som Jennifer Stålhult relativt enkelt snappar upp och passar Sofie Karlsson som hittar en lucka (eller var det en passning till Moa Tschöp på bortre stolpen?).

 

Tone fick annars mycket beröm av kommentatorerna och visst är hon snabb och stark men jag ser inget resultat av att springa ett varv runt planen i de ofarliga ”korridorerna” och sluta upp på samma plats som man startade på. Det är effektivt om man ska fördriva tid men i underläge så hade man kunnat göra annat med bollen under den tiden.

 

Kul att Anna Wijk gör ett brunkar-mål och dessutom sliter och visar hjärta med skottäck (som bland annat leder fram till 4-1).

 

Annars vart det en del hawai-spel i andra perioden och hade Wickström träffat bollen så hade det slutat annorlunda men det var inte hennes kväll. Kvällen tillhörde någon annan.

 

Det var Therese Karlsson-show. Hon har varit fantastiskt bra tidigare matcher men då lite i skymundan med läckra vickningar och assister. Denna match vågar hon gå på eget avslut. Så vill jag se henne spela, så girigt och modigt som den matchvinnare hon är. Man kan tro att hon är blyg som inte ler efter mål men det är rejält modigt att våga gå på eget avslut. För man kan ju missa men man kan också göra 6 mål i en avgörande semifinal och ta sitt lag till SM-final.

 

IKSU då. Ja, de hade spelat till sig ett bra utgångsläge mot Pixbo med tre ”matchbollar”. I fjärde matchen hade de ledningen ganska länge i tredje perioden men Pixbo åt sig in i matchen och spelade med deras karaktäristiska tro och lugn på att ”det kommer ordna sig”. Isabell Krantz tog ansvar och kvitterade med 1.30 kvar att spela. IKSU visade upp lite nervositet efter det och Pixbo tog över spelet i sudden men efter ett omdiskuterat domslut som Frida Norström snabbt uppfattar så frispelar hon Julia Nordin som superkallt drar Hjorting och avgör. IKSU var sett över flera matcher förtjänta att vinna matchserien men anmärkningsvärt är att när det avgörs så är det inte någon av deras elva landslagsspelare som kliver fram utan det är de som inte är uttagna i landslag. Något som jag anser är både IKSUs styrka men också deras svaghet.

 

Jag lyssnade på SSL Dampodden där IKSUs tränare Andreas Harnesk hyllar Cornelia Fjellstedt och säger att hon är den kreativaste spelaren han vet och att hon har väldigt hög innebandy-IQ. Jag kan hålla med. Hon hittar alltid på något finurligt och annorlunda som intresserar oss i publiken.

 

IKSU har vissa spelare såsom Norström och Fjellstedt som får byta position ofta. Dessutom så byts det ofta i formationerna framåt. Några byten hit och dit och ibland rullar de på fyra vänsterforwards. Jag har alltid varit lite tveksam till sånt.

 

Många coacher gillar att spelarna ska vara redo och sedan ska coachen säga fem namn som hen anser är heta och de ska in nästa byte och sen nästa byte är de fem andra och sen fem andra. Nya konstellationer hela tiden alltså. Jag vet inte om dessa coacher verkligen tror att det är det bästa för laget eller om de gillar att coacha och ha makten lite för mycket.

 

Jag tror att många spelare fokuserar mer på att inte göra misstag än att våga avgöra när de spelar med ”kniven mot strupen” på det sättet.

 

Oftast tar det något byte innan man kommer in i det och innan man kommer igång med snacket och när man väl gjort det så är det dags för nya medspelare.

 

Det jag vill komma till är att även om Fjellstedt och Norström klarar av och stimuleras av att flyttas runt så kanske inte deras omgivning klarar av det lika lätt.

 

Harnesk frågas även kring det faktum att han har fyra bra vänsterforwards (om nu alla bara kan spela vänsterforwards?). Johanna Hultgren som var poängbäst i kvartsfinalen fick börja på bänken i semin och i sista matchen nu i semifinalen fick Amanda Delgado Johansson sitta sista perioden. Jag förstår att det är tight om platserna och stor konkurrens men en sådan spelare som Delgado Johansson anser jag alltid ska spela i avgörande lägen.

 

Det är ju absolut utvecklande att spela i olika formationer och på olika positioner men på lördag handlar det inte om att utvecklas. På lördag handlar det om att vara bäst och det ska bli jäkligt kul att se vilka som är det.

 

På lördag med start kl.12.00 får vi svaret.

 

Ses!

 

 

 

 

 

 

 

Anna Jakobsson

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Annas blogg
Okategoriserade

Mora-Täby

Igår var det rond 1 av Mora-Täby. Båda lagen ställde upp med två femmor vilket är ganska ovanligt i match 1 av eventuellt 5 på ganska få dagar. Mora matchade två femmor och en avlastande forward i Michelle Wiki. Anmärkningsvärt i Mora var att Anna Wijk spelade back och även om kommentatorn var inne på att det skulle vara för att en Moraback med kort varsel hade blivit sjuk och ej kunde spela så är jag övertygad om att det var för att Täbys plan var att punktmarkera Wijk. Lite tråkigt tycker jag. Är man världens bästa spelare så ska man kunna vinna sin kamp en mot en mot vem som helst.

 

 

Täby spelade också på två femmor och en avlastande tredje femma som kom in efter boxplay bland annat. Täby valde att köra vidare på taktiken från seriespelet (och även kvartsfinalerna) att låta Therese Andersson punktmarkera motståndarnas bästa spelare som i Mora är Anna Wijk. Det gjorde att spelet i övrigt blev lite konstlat, speciellt när Wijk har mandat att spela så långa byten hon önskar och orkar.

 

Moras 1:a kedja där Mira Wickman hade tagit Wijks centerplats saknade inte Wijk allt för mycket utan kunde visa vägen och efter halva matchen stod det 4-0 till hemmalaget.

 

Mora var det bättre laget och Täby kändes trötta och såg omotiverade ut. Kan de fem tuffa kvartsfinalerna mot Endre ha sugit musten ur dem? Inför tredje perioden hade Täbys coach Jedheim valt att sätta förstafemman på bänken. Om anledningen var att de behövde vilas eller om de visade alltför dålig inställning (vilket de faktiskt gjorde) vet jag inte men ett udda val tycker jag nog eftersom att trots att de är trötta, omotiverade och hade dålig inställning så är de alltid ett hot och de har visat gång på gång att de kan vända matcher.

 

Det kändes som att Jedheim redan tagit sikte på returmötet och spelade av matchen med övriga formationer för att vila förstafemman.

 

Men vad händer då? Täbyspelarna är hungriga och börjar vinna närkamper. I och med att Täby släppte på punktmarkeringen av Wijk så var det just Wijks ryggsäck som lastade in två reducerade kassar och med 4:30 kvar att spela så är det match igen och Täby tar timeout. Vad gör då Jedheim? Han plockar av stekheta Therese Andersson och tar in den kalla (i dubbel bemärkelse) förstafemman. Hallå skaderisk och logik!?

 

Mora trampar ifrån och spelar av perioden, matchen och vinsten.

 

Jag förväntar mig mer av Täbys förstafemma, inte kan de vara slut redan? Jag har även högre förväntningar på Jedheim, det är dags att ta fram alla ess som finns i rockärmen…. Om inte det fungerar så får väl Täby spela på 2:a och 3.e femman och spela med hjärtat. Det vann dem sista perioden på så det kan räcka långt.

 

Sen så vill jag väldigt gärna se Wijk ta kampen. Anta utmaningen och visa vad du kan!

 

Match 2 imorgon, söndag kl.17.00 i Tibblehallen eller på webben.

 

Ses!

 

Anna Jakobsson

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Annas blogg
Okategoriserade

Semifinaler och Silly Season.

Efter att kvartsfinalen mellan Täby och Endre nu är avgjord så står det klart att IKSU möter Pixbo och Mora får möta Täby i semifinal.

 

IKSU får alltså möta Pixbo som slutade på en fjärdeplats i serien och som tämligen komfortabelt vann över Rönnby i tre raka kvartsfinalmatcher. Pixbo som enligt mig ”vet hur man vinner matcher” hade samma mönster i alla kvartsfinalmatcher. De går upp i ledning och spelar sedan av matchen precis som Pixbo brukar göra.

 

På tal om det så såg jag idag på Instagram att Isabell Krantz hade lagt upp en bild inför kvällens semifinal där hon hade hashtaggat #älskaburskydd. Vissa knorrar att Pixbo inte spelar en kul innebandy men en sak är säker och det är, att det är kul att vinna.

 

Indirekt är det väl också en känga till IKSU som har för ambition att ”spela en kul innebandy”.

 

 

IKSU vann ju serien med god marginal och har i princip vilat sig i form fram till semifinal. De har i slutet på serien kunnat vila spelare till slutspel och även kunnat gå på halvfart i kvartsfinalen. Frågan är om det är bra eller inte. Jag var ju inne på det i tidigare blogg att jag inte tycker att de gjorde rätt val när de valde det enklaste motståndet i slutspelet. Kommer de vara förberedda på det mycket tuffare motståndet som kommer nu? Är de beredda på mer press och mer uppmärksamhet? Är de varma eller har de svalnat av? Även om motståndet i semin nu är mycket tuffare än i kvartsfinalen så får IKSU som seriesegrare även i semin möta det ”lättaste” (läs sämst placerade) motståndet. Bra eller dåligt denna gång? Svaret får vi ikväll med start kl.18.30.

 

Utöver slutspelet så har Silly Season börjat och där var Malmö snabba som signade deras stora stjärna Ellen Rasmussen. Jag kan tycka att det är både beundransvärt och på något sätt rätt att hon stannar i Malmö. Det visar på klubbhjärta.

 

”Att bara byta lag för att vinna gör en inte till vinnare” har jag sagt någon gång tidigare och det står jag fast vid.

 

I Malmö så kommer hon fortsatt att ha en stor roll där hon förväntas ta ansvar och kliva fram när det gäller. Det kommer att utveckla henne som matchvinnare och hon om någon har ju det där extra som kommer fram i jämna matcher. Ellen nämner att hon vill fortsatt spela i landslaget och att vara en sån spelare som kliver fram och avgör matcher kommer alltid behövas i landslaget. Ibland kan jag tycka att det oftare är de som är vana att alltid ta det ansvaret i klubblaget som även avgör jämna matcher i landslaget medan de som är vana att det alltid finns någon annan som kan kliva fram om de själva inte är på topp har för vana att ”gömma” sig när det bränner till även i landslaget. Så att bara plocka med spelare från topplagen är inte alltid det bästa. Detta är inget som jag har statistik på utan det är bara mina egna reflektioner som före detta landslagsspelare.

 

En förutsättning för hennes fortsatta utveckling är givetvis att Malmö fortsätter gå till slutspel och håller en hög nivå såväl inom det innebandymässiga som det fysiska. Om hon stöter på begränsningar vad gäller dem bitarna så förstår jag att hon måste röra sig vidare för att utvecklas

 

Dessutom är det ju kul för oss i publiken att det finns många profiler och de sprids i flera lag så att det så många jämna matcher som möjligt.

 

Nu är det dags att ladda för semifinalspel!

Anna Jakobsson

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Annas blogg
Okategoriserade

SLUTSPEL!

Äntligen! Slutspelet är här. Kamp, dyngsvettiga matchtröjor, svarta ögon, adrenalinpumpande hjärtan och ben som pumpar mjölksyra.

 

Vinna eller försvinna. Endast de starkaste överlever… Eller?

 

Än så länge har tyvärr slutspelet inneburit rubriker om ”knytnävsslag”, ”spottloska upp i motståndarklacken”, ”filmningar”, ”förstärkningar” och andra saker som inte hör spelet till och som man som spelare inte ska ha en tanke på under spelets gång. Vad är det som händer? Var är vi på väg?

 

Knytnävsslag och spottloska upp i motståndarklacken. Är det på riktigt!? Hur töntiga får man lov att vara? Vuxna (män)niskor som beter sig så här. Jag förstår att sådana händelser måste granskas i efterhand för jag tror inte att någon domare tror på vad den får se när sådant händer.

 

Ni vet det där irriterande fenomenet med filmningar som vi känner igen från fotbollen. Spelare som ”faller” i straffområdet för att söka straff istället för att försöka avsluta och göra mål?! Vältränade spelare som inte ens kan stå på benen. Är det innebandyns framtid?

 

I damernas slutspel så har jag sett spelare som får en tackling och istället för att ta emot sig ser de efter domaren och lyfter armarna i luften för att förstärka tacklingen. Jag tycker att de får skylla sig själv att de slår sig extra mycket när de inte ens försöker ta emot sig.

 

 

Jag vet inte hur många gånger jag under min spelarkarriär försökt förklara för domare som blåst av mig för fasthållning att om jag är förbi min back med bollen så är det troligen inte jag som håller i backen utan tvärtom. Jag vill ju förmodligen inte släpa med mig backen även om det kan se ut som det i dessa armkroksfasthållningar som de flesta långsamma backar pysslar med. Jag vet ännu inga domare som fullt ut har trott på mig. Tack för det alla filmare!

 

I fotbollen har de lagt till straffområdesdomare, behöver vi fler domare i innebandyn också? Ska vi behöva granska alla matcher i efterhand?

 

Årets slutspel har också handlat om kritik i framförallt sociala medier mot Juridiska Nämnden och domarnas insatser. I min värld så är det inte JN:s eller domarnas bedömning som är det största felet när en spelare slår en annan spelare med knytnäven under en match! Det är fel att sådant ens händer och att videogranskning ens behövs. Skärpning alla spelare!

 

 

När jag nu vandrar gällstigen så ska jag ge mig på detta gnäll på domarna. Hur man försöker påverka en domare under spelets gång har ju alla olika varianter på. Vissa skriker högt, vissa smeker medhårs och vissa tar snacket i pauserna.

 

Men detta gnäll i efterhand som bara kan ses som ursäkter eftersom att det inte kan påverka resultatet i matchen. Jag fick lära mig av Mika Packalén då han var tränare för Endre att vi skulle lägga fokus på sådant vi kan påverka. Att skylla en förlust på domarna tar dig inte närmare vinst i returmötet direkt.

 

När vi nu är inne på ursäkter så kan jag inte låta bli att kommentera att Alexander Rudd skulle ha lagt en straff halvt blind. Men hallå!? Förstå mig rätt, Rudd är en riktigt bra spelare men han blir inte bättre av att sätta en straff halvblind. Skador är för mig ursäkter. Rudd har ju minst sagt varit skadebenägen under året och bedömningen av honom som spelare måste göras oavsett om han är skadad eller inte. Man kan liksom inte anta att han skulle vara så mycket bättre om han var frisk. Han är vad han är den dagen.

 

Alla spelare har väl någon form av skavank i ett slutspel. Att berätta för alla om skadan gör endast att du accepterar skadan som en ursäkt om du skulle vara dålig. Jag har alltid försökt ignorera och hålla skador för mig själv för att jag inte ska tillåta skadan som en ursäkt.

 

Alla har vi väl haft någon i sitt lag som alltid har ont någonstans. Jag hade en sådan spelare i mitt lag för några säsonger sedan. Varje match var det en sträckning, feber, halsont eller liknande. Oftast behövdes det en tejpbit så att alla skulle se att hon var skadad. Inför en match så ville spelaren inte ha tejp eftersom att vi bara hade en hudfärgad tejp och inte den vanliga rosa (som syns så bra upp på läktaren).

 

Du är vad du är och det är vad du presterar som räknas. Vad du hade kunnat prestera är irrelevant i min värld.

 

 

 

 

Anna Jakobsson

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Annas blogg
Okategoriserade

Om jag fick bestämma.

Imorgon är det dags för sista serieomgången och det kan inte hända så jättemycket i tabellen. Eller Uppsala skulle kunna ta sig förbi Malmö och då ta sista slutspelsplatsen från Malmö men det tror jag inte kommer hända. Visserligen skulle Uppsala kunna vinna över ett inte så motiverat Täby och Malmö kommer förmodligen inte vinna över IKSU men för att Uppsala ska gå om så måste de även ta in målskillnad på nio mål.

 

Dessutom tror jag att Endre får det tufft mot Pixbo och därmed halkar ner en placering då Karlstad förmodligen vinner mot Warberg och tar 6:e platsen.

 

Så inför slutspelsvalen räknar jag med att tabellen slutar så här:

 

1, IKSU

2, Mora

3, Täby

4, Pixbo

5, Rönnby

6, Karlstad

7, Endre

8, Malmö

 

Det spekuleras hej vilt om hur man tror att lagen/klubbarna kommer välja men jag ska inte spekulera i vad jag tror att någon annan tror och väljer, jag ska gå på vad jag hade valt om jag var IKSU, Mora och Täby.

 

Om jag var IKSU hade jag inte varit nöjd med att ”bara” gå vidare till semi, speciellt eftersom att de har gjort en dokumentär om ”vägen till Globen” så mitt val inför kvarten hade gjorts med hänsyn till att få bästa möjliga förutsättningar för att gå hela vägen till Globen och att vara redo inför en final med allt vad det innebär. Så det motståndet jag skulle vilja möta i kvarten skulle vara det tuffaste möjliga motståndet.

 

Som exempel kan vi se på Mora som förra året mötte Täby i fem tuffa matcher i kvarten varav en slutade med förlust på straffar. Mora mötte sedan ett IKSU i semin som hade slagit ut Karlstad relativt enkelt i tre raka matcher. Min analys är att Mora var mer ”inne” i slutspelsmatcherna och vann två raka av bara farten mot IKSU. IKSU kom igen och vann tredje fighten men i fjärde blev det straffar och Mora vann den straffläggningen efter att Therese Karlsson till och med vågat showa och bjuda på en riktigt läcker straff. Mora kändes lugnare och hade erfarenheten av att ha varit i straffläggning i kvarten. Nu hade de en chans att ”göra om och göra rätt”. IKSU kändes mer tafatta och tagna av stunden.

 

Sedan har ju IKSU ”dragits” med ryktet om att inte klara pressen så jag hade velat möta största möjliga press redan i kvarten och det kan man ju få till med mycket publik, hög mediabevakning och att möta andra eventuella mentala ”spöken”.

 

Av lagen 5-8 så har IKSU vunnit enkelt mot alla i serien men jag kan tycka att Karlstad, Rönnby och Endre ändå står för tuffast möjliga motstånd. Så jag skulle inte valt Malmö.

 

Av Rönnby, Karlstad och Endre så är det mest slutspelskänsla på Gotland med uppemot 1700 gulsvarta i hemmapubliken samt en mediabevakning som slår alla andras med hästlängder. Det skulle tala för att jag skulle välja Endre om jag var IKSU.

 

Om jag då var tvåan i serien som är Mora och IKSU hade valt Endre så hade jag inte resonerat på samma sätt.

 

Mora har haft det tuffare mot de lag som finns kvar att väljas, en vinst och en förlust mot Rönnby, en förlust (i sudden) och en vinst mot Karlstad samt två uddamålsvinster mot Malmö varav en i sudden.

 

Så lättaste motståndet kanske hade varit Malmö utifrån segrar och förluster men där skulle jag också vägt in resan, inte ekonomin utan tid för vila och återhämtning mellan fighterna. Speciellt med tanke på knäna hos bland annat Wall, Holmbom och Wickman som kan behöva tid för återhämtning och rehabträning mellan matcherna.

 

Dessutom skull jag väga in eventuell skaderisk och även om Karlstad länge dragits med ryktet om att spela tufft och ibland över gränsen så upplever jag att de inte lever upp till det ryktet på samma sätt i år utan där anser jag att Malmöspelarna kommer spela mer med hjärta och vilja och ge allt och att de har några spelare som inte skulle tveka i duellspelet.

 

Så om jag var Mora skulle jag valt Karlstad.

 

 

Trea och näst på tur att välja är Täby. Täby har avslutat säsongen med blandade resultat och verkar ha svårare mot ”lättare” motstånd (även om de då inte ska benämnas som lättare).

 

Kvar att välja på är då Rönnby och Malmö. Täby har förlorat båda sina seriematcher mot Rönnby och vunnit båda mot Malmö. Uppenbarligen har Täby inte hittat lösningen på Rönnbys toppspelare/fisk så jag hade om jag var Täby valt Malmö.

 

 

Kvar blir då Rönnby som får möta fyran Pixbo.

 

Ses!

 

 

 

 

 

Anna Jakobsson

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel